Om Miljöförstöringen i Centralasien

Vi har nåtts av meddelanden som hör hemma under denna rubrik från några av våra medlemmar. De kommer att finnas på vår hemsida www.aralsjon.nu .

Ett av dem, från Hazratkul Khudojberdi, innehåller en inträngande vädjan om en världsomfattande utbildningsinsats för att nästa generation bättre än vår ska förstå vad en hållbar utveckling kräver av förändringar i vår livsstil. Ak Welsapar har skickat oss en essä om Centralasien. Yusup Kamalovs brev handlar om det ödesdigra slöseriet med vatten i Centralasien.

Hazratkul Khudojberdi pläderar för ett utbildningsprogram för alla världens barn för att rädda vår jord. Gör vi tillräckligt, frågar han sig. Troligen har vi inte varit tillräckligt goda, tillräckligt tydliga, och inte heller tillräckligt drivkraftiga i våra ansträngningar att stoppa miljöförstöringen – frågar han sig - kanske kan vi göra mer. Och bättre nu än aldrig. Här följer ett referat av hans brev: I dag lever vi i en delad värld. Fattiga och rika lever i olika världar.

Där finns ideella organisationer som kämpar för att världen ska vara mer rättvis, mer frisk och mer harmonisk. Men många som lever efter andra regler tycks helt likgiltiga för om världen går under. Majoriteten av jordens befolkning - och framförallt de som har makten och möjligheten att påverka situationen - vågar strunta fullständigt i vad forskarna säger om att glaciärerna smälter ner med förskräckande hastighet.

Man vågar strunta både i koldioxidutsläpp och ozonhål! Vi måste vara ärliga mot oss själva och mot andra och erkänna: Vi tar inget ansvar för världens undergång som sker sakta men säkert. Vi är vana vid naturkatastrofer och allting brukar vi ta på största allvar, men först när katastrofen är framme och blåser bort våra hus, bilar, broar och vägar och när stora vattenmassorna spolar bort allt vad vi har byggt. Först då börjar vi agera, trampar på varandra, tar våra dyrbaraste saker och åker nånstans med hopp att där kanske är säkrare.

Ingen kan föreställa sig att en dag kan det vara så att vi inte har någonstans att åka! Vi måste börja agera på ett annat, innovativt sätt. För mig innebär det att vi måste satsa på våra barn på ett nytt sätt! Barns och världens framtid hänger ju självklart ihop. Jag talar om en enkel pedagogik som riktar sig till små barn, redan i två-treårsåldern och som sen växer med deras ålder, ända upp till vuxen ålder!

Alla skolor i hela världen måste utrustas med slagkraftiga och obligatoriska utbildningsprogram i de livsviktiga ämnen. som ger förståelse för miljöns krav. Verklig historia, om livets uppkomst på jorden, utveckling och förändring, om människans roll och påverkan på miljön. Inte minst viktigt: frågor om människors liv och relationer, frågor som rör sig om rättvisa, mänskliga rättigheter, demokrati, monarki, alla historiska perioder av mänskligheten.

I dag finns det länder, fullständiga medlemmar av världssamfundet, som inte har en enda bok i sina stora och små bibliotek om FNs Allmänna Deklaration om Mänskliga rättigheter. Jag har själv tvingats inse att det är så illa ställt, skriver Hazratkul och fortsätter: I ett samtal med en åklagare i Uzbekistan som anklagade mig för att ha planerat en statskupp, ställde jag den raka frågan om han nånsin har hört talas om FN:s Allmänna deklaration om mänskliga rättigheter. Han svarade helt ärligt nej. I rummet fanns då några andra unga åklagare och en polis. Men han fortsatte ändå:" Jag struntar fullständigt i den där Deklarationen. Här gäller jag och staten Uzbekistans lagar. Det är vi som bestämmer och ingen annan. Din Deklaration är värd lika med noll. Du kan slänga din Deklaration i väggen!". Det var år 1992 och staten var Uzbekistan som då hade blivit självständig pga Sovjetunionens fall.

Det finns säkerligen många andra länder som Burma, Nordkorea, Sudan, Turkmenistan, Tadjikistan, Iran, Kuba, Venezuela, Vitryssland, Somalia där inte bara barn utan hela befolkningen och alla tjänstemän aldrig har hört talas om saker som mänskliga rättigheter, miljö, demokrati. Just därför måste det finnas ett obligatoriskt utbildningsprogram i alla länder som är medlemmar i Förenta Nationerna.

När 7 årige Carlos från Kuba och Agnes från Sverige, Ahmad från Uzbekistan och John från Canada börjar läsa om Miljö, om livets uppkomst på jorden, om människans liv och påverkan på miljö, om relationer mellan människor och nationer, mellan olika kulturer och religioner, om rättvisa och mänskliga rättigheter, om demokrati och dess grundstenar som yttrande-, åsikts och tryckfrihet, om slaveri, feodalism, monarki, republik och hela mänsklighetens historia, då tro mig, slutar Hazratkul, efter 20 år är världen vackrare, lugnare, säkrare, mer harmonisk och fredligare. Dagens barn är världens säkra framtid.

[Källa: http://www.aralsjon.nu/word/nyhetsbrev_11_2009.pdf ]